Rapport från 2011 års resa till Sénégal

Sedan några dagar är vi tillbaka från vår årliga resa till Sénégal och Kébémer. Vi kunde med viss förvåning konstatera, att vi nu varje år besökt detta land sedan 1999. Vårt första intryck av denna då för oss helt främmande värld var i det närmaste chockartad med sitt myller av människor, med sin fattigdom men också med sin spontana glädje mitt i allt elände. Nu känner vi oss nästan som hemma även om de första intrycken egentligen inte har ändrats så mycket. Det är väl snarare vi, som har fått ett annat perspektiv på tillvaron. Visst reagerar vi mot den fullständigt vansinniga nedskräpningen med plastpåsar och avfall överallt – där har inget förändrats - men vi har ändå vant oss. Och det finns mycket gott i landet. I dag råkade jag se ett program på TV, där det beskrivs, hur man nästan har kommit att utrota den skändliga könsstympningen av flickor.

Och man kan få förklaringar till sådant, som först verkade obegripligt. Jag minns, hur jag som pedagog reagerade mot, att det var nödvändigt att bygga murar kring skolorna, eftersom jag alltid har uppfattat, att utbildningens syfte är att riva murar. Problemet blev tydligt vid det första besöket på Sophies skola, där ingen organiserad verksamhet kunde förekomma, innan murarna byggdes, eftersom hästar, åsnor, getter, hundar, bilar rörde sig fritt på skolgården och elever bara kunde avvika, om de fick lust. I år fick vi förklaringen till, att åkerfält alltid är kringgärdade av olika stängsel av sten eller buskar. Utan stängsel kan djur äta upp grödan och förstöra för jordbruket. Vår chaufför och gode vän Sidy Diop har i sitt hus ett uthus med får, vilket betyder mycket för honom. Vi frågade, varför han inte hade höns, som är vanligt förekommande. Han svarade, att han inte hade hunnit bygga en hel mur kring gården. Han kunde inte ha höns, eftersom det då kunde komma in rävar och ormar, som dödade hönsen. Det finns en enkel förklaring till det mesta.

Vi har hittills alltid varit en liten grupp med några, som gör sitt första besök i Sénégal. Vi erbjuder som bekant alltid faddrarna en möjlighet att delta och på så sätt kunna få en direktkontakt med fadderbarnen och deras miljö. Av olika skäl stämde det inte för någon av faddrarna denna gång. Möjligen kan ett skäl vara, att nästa år kan bli något särskilt, eftersom Sophie då räknar med att kunna återvända till Kébémer för första gången efter sitt giftermål i Frankrike. Att delta när drottningen av Kébémer återvänder kan bli en enastående upplevelse.

Denna gång var vi bara fyra och alla var veteraner med ett stort antal besök i landet – paren Frostner och Svenungsson. Det var ingen nackdel, eftersom vi hade gott om tid att diskutera Sénégals utveckling ur allmän synpunkt, vilket var värdefullt med tanke på, vad som har skrivits om landet under det senaste året men också att i detalj gå igenom förutsättningarna för, hur våra projekt skall kunna utvidgas och utvecklas. Vi fick också rika tillfällen att diskutera med våra franska vänner från AKA France, som i ett par olika konstellationer besökte landet samtidigt med oss. Vi sammanstrålade vid den högtidliga invigningen av murarna och toaletterna vid den nya skolan Kir Diom.

Låt mig börja med några kommentarer kring den allmänna situationen, inte minst med tanke på de dramatiska händelser, som under detta år har skett i många nordafrikanska stater. Vi har alltid hävdat, att Sénégal är ett rimligt demokratiskt land och ett land utan etniska och religiösa motsättningar. Detta är fortfarande vårt bestämda intryck. Men Sénégal har det senaste året figurerat i media i en del andra sammanhang. Härom året skrevs även i svensk press, att president Wade måste ha drabbats av storhetsvansinne, när han lät uppföra ett groteskt monument – Monument de la Renaissance Africaine - i kustlinjen utanför Dakar. Det är i rent socialrealistisk – stalinistisk stil och uppfört i brons av arbetare från Nordkorea.

Vi såg det förra året och vi upprördes på samma sätt som alla, som vi diskuterat saken med. I ett så fattigt land, som behöver alla medel för att bygga upp en fungerande infrastruktur är det fruktansvärt oansvarigt att lägga ned mer än 200 miljoner kronor på sådan dårskap. Det sägs också, att Wade skall ha en tredjedel av intäkterna från turistinträde, eftersom han har kommit på denna lysande idé. Vårt intryck är också, att monumentet förstör en underbart vacker strandlinje mot Atlanten på halvön utanför Dakar förutom det oansvariga slöseriet med knappa resurser.

Vi frågade våra vänner om den politiska situationen inför presidentvalet 2012. Från ett håll hörde vi ryktet, att den sittande presidenten Abdoulaye Wade har en önskan att sitta som president lika länge som sina både företrädare, Léopold Senghor och Abdou Djouf. De satt båda i 20 år och då förstår man det orimliga, att Wade, som tillträdde år 2000, skulle kunna sitta lika länge med tanke på hans ålder och på enligt uppgifter en begynnande senilitet. Det har säkert inte undgått Er, att Wade, som är 84 år – minst - har gjort försök att introducera sin son Karim som sin efterträdare. Våra goda vänner menade samfällt, att det inte är möjligt, att Wade skulle bli omvald för ytterligare en period. Enligt uppgift önskar inte ens hans eget parti ha kvar honom. De flesta, som vi diskuterade med utesluter också, att hans son skulle kunna efterträda honom, även om han sedan ett par år sitter i regeringen som minister. Men det gäller naturligtvis att noggrant följa den politiska utvecklingen inför valet i slutet av februari 2012.

Sénégals stora problem är naturligtvis, att det i stort saknar naturtillgångar och är mycket sårbart på grund av sitt importberoende av livsförnödenheter. Mycket påtagligt var de ständigt återkommande elavbrotten. Elförsörjningen sker framför allt via oljegeneratorer och, eftersom priset på olja dramatiskt har ökat var det ett dagligen återkommande problem, att strömmen försvann. Det är inte behagligt, att luftkonditioneringen slutar fungera, när temperaturen ligger på 30 – 35 grader. Sedan funderade vi mycket på två energikällor, som finns i rikt mått, men som ännu inte är ekonomiskt lönsamma. De borde dock på sikt kunna ge en helt ny situation, som kanske till och med kunde ge stora exportinkomster. Dessa källor är solenergin och vågkraften. Den som har bott ett antal nätter utmed Atlantkusten vet, att vågorna aldrig slutar rulla mot stranden. Vi är ändå hoppfulla för framtiden. De dramatiska händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen med dråpslag mot turismen skulle kanske till och med kunna vara en fördel för det lugna och fridfulla Sénégal.

Men låt oss beskriva våra upplevelser detta år. Datum för årets resa avgjordes av invigningen av murar och toaletter vid skolan i Kir Diom, som vi första gången besökte 2009. Då var situationen eländig. Ingen ordnad verksamhet fungerade. Får och åsnor blandade sig med eleverna, om de över huvud var där, utanför de skröpliga klassrummen. Toaletterna framstod som ett dåligt skämt. När vi på lördag förmiddag den 26 februari tillsammans med våra vänner från AKA France en timma försenade på grund av den kaotiska trafiken kom fram till skolan, som ligger ett par hundra meter från huvudvägen, tog rektor, lärare, representanter för olika myndigheter och eleverna - alla i sina festkläder - emot oss med calècher som under musik förde oss fram till ingången till skolan och de högtidliga ceremonierna, som följde. Dessa upplevelser berör så intensivt, att man har svårt att hålla tårarna tillbaka. Vi togs emot med musik, spontan dans och högtidliga tal. Det är helt fantastiskt att få uppleva en sådan genuin glädjekänsla över, att utbildningen i fortsättningen skall kunna fungera för dessa barn. Det hölls högstämda tal från alla håll, diplom delades ut och murar och toaletter förklarades högtidligen invigda. Bara att vattnet fungerade var stort och man hade kommit på en smart idé, att vattnet, som eleverna tvättade sig i efter sina toalettbesök, återanvändes för bevattning inom skolans område. Vi kände alla, att vi faktiskt hade åstadkommit något för dessa barn och glädjen var enorm hos alla.

Det är alltid svårt att tråckla ihop detaljerna i vårt program, eftersom många olika aktiviteter skall samordnas. En av de viktigaste är utdelningen av ris till fadderbarnen. Vi har idag 64 fadderbarn och det, som är gemensamt för dem är, att de kommer från mycket fattiga förhållanden, men de har begåvning att klara sina studier. Principen är helt enkelt hjälp till självhjälp. Man kan inte hjälpa alla, men man kan stödja dem, som i en framtid kan bidra till att hjälpa sitt land. Sedan flera år har vi kommit fram till, att det bästa sättet att övertyga barnens föräldrar, som många gånger är analfabeter, att stötta barnen i deras studier, är att två gånger om året ge dem en säck med 50 kilo ris, som är basvaran för överlevnad. Då kan familjen klara livhanken ett par månader. Trots att utdelningen av ris skedde på söndag eftermiddag kom alla barnen för att få sin säck ris och en present från faddrarna och AKA Sverige. Även detta är mycket festligt. Här upplever fadderbarnen, att de genom framgången i sina studier har gjort sig förtjänta av riset. Det är stort för dem.

Även denna ceremoni omgärdas av feststämning och alla fadderbarnen fotograferas, så att faddrarna kan följa med barnens utveckling. I år kommer det första av våra barn att ta sin bac, sin studentexamen, och hennes ambition är att ut-bilda sig till lärare i engelska vid universitetet. På måndagen kunde vi besöka de skolor, där våra fadderbarn studerar. Ungefär hälften går nu på Collège, alltså vårt högstadium och tre går på lycée, vårt gymnasium. Alla barnen har lyckats väl i sina studier och de har klarat de prov, som krävs för att gå vidare i studierna.

Vi vill också säga, att förutsättningen att dessa lokala projekt skall ha rimliga möjligheter att lyckas är, att vi har kontakter på plats, som vi kan lita på. Här har genom åren byggts upp många fasta och trovärdiga relationer. Via våra vänner i AKA France har vi de nödvändiga kontakterna med en mycket kompetent entreprenör inom byggsektorn, som ansvarar för allt, som rör murar och toaletter. När det gäller fadderbarnen, har Sophie sedan hon flyttade till Frankrike knutit en av sina tidigare lärare, Pape Diop, som personligen ansvarig för allt, som rör dem. Sophie har varje vecka kontakt med honom, vilket är viktigt, eftersom stödet till våra barn är mycket inriktat på barnet och dess individuella behov. Det kan gälla kläder vid terminsstarterna och utrustning för studierna. Vi får också rapporter, om något särskilt har inträffat – någon av föräldrarna kan ha dött – och då garanterar AKA Sverige, att barnet stöds, så att det ändå kan fortsätta sina studier. Allt detta skötte Sophie tidigare och nu har Pape Diop ersatt henne men med ständig kontakt med henne.

Det tredje benet i våra projekt i Kébémer rör fluorsköljning på École Mbaye Fatma Kébé, Sophies gamla skola. Vi införde för fyra år sedan fluorsköljning en gång i veckan för alla eleverna, vilket förekom i Sverige för 50 år sedan med utomordentliga resultat. Förra året fick vi bekräftat, att resultatet utan att vara vetenskapligt bekräftat har varit mycket framgångsrikt med en dramatisk nedgång av karies bland dessa barn. Detta projekt är i grunden framför allt ett kvinnoprojekt, eftersom flickor som saknar tänder eller har dåliga tänder antingen inte blir gifta eller att männen skiljer sig från dem. Männen kan däremot se ut hur som helst.

Vi har i ett par års tid diskuterat möjligheten att utvidga detta projekt till fler skolor i regionen och vi hade flera mycket givande diskussioner med doktor Mamadou Mbaye, som är tandläkaren på Centre de Santé de Kébémer och en verklig eldsjäl. Vi fick också tillfälle att träffa sjukhuschefen, som också var mycket intresserad av våra tankar. I höstas inträffade något mycket spännande. Vi fick nämligen kontakt med två unga kvinnliga tandläkarstuderande i Stockholm, som är franskspråkiga och oerhört intresserade av att arbeta med förebyggande tandvård i Kébémer som ett examensarbete för sina studier. En dröm – förhoppningsvis helt realistisk, om eventuella språksvårigheter kan hanteras - vore att koppla ihop de odontologiska fakulteterna i Stockholm och Dakar för att utveckla detta mycket intressanta projekt och att Mamadou Mbaye skulle kunna vara en motor för att utveckla och utvidga fluorsköljning i hela Sénégal. Man måste få ha sina visioner.

Det spännande är, att vi alltså har kontakter både på tandläkarhögskolan i Stockholm och odontologiska fakulteten i Dakar, där Daouda Faye, som vi lärde känna för ett par år sedan som den ansvarige vid Hälsoministeriet för tandhälsan i hela Sénégal också är professor i förebyggande tandvård vid universitetet. Vi hoppas mycket på dessa öppningar för vårt projekt.

Sammanfattningsvis kan vi säga, att denna resa var mycket intensiv med många nya intryck och förstärkningar av gamla intryck. Vi är också mycket glada och tacksamma, att vi känner, att vi har fortsatt flyt i våra engagemang. De utvecklas efter våra förhoppningar och ambitioner. Vill dock än en gång understryka, att det beror på våra vänner i AKA France och våra nära kontakter med våra partners på plats i Kébémer och Dakar och inte minst på alla dem, som i Sverige stöder vår verksamhet.

Varberg den 8 mars 2011

Erling Svenungsson

Länk till PDF-fil med bilder hittar du här och bilderna hittar du här