Reseberättelse från Sénégal den 2 – 11 februari 2007

Det börjar bli tradition att i början på året lämna vårt kyliga och blåsiga Sverige och åka ner till Sénégal. Sedan början på 2000-talet har vi minst en gång om året gjort en tur ner till Kébémer och Sénégal.

Denna tid på året är utan tvekan den bästa för oss nordbor. Det är vinter i Sénégal och torr­period och det innebär för oss en utomordentligt behaglig sommar­tem­pe­ra­tur med tem­peratur på nätterna på några och 20 grader och på dagarna upp till strax över 30. Att sénégaleserna själva ofta uppträder i ytterkläder och pälsmös­sor stör inte oss, när vi strosar omkring i shorts och t-shirt. Till detta kan sägas, att risken för malaria, den dominerande allvarliga sjukdomen i landet, då är minimal.

Ändamålet med dessa resor är primärt att vidareutveckla våra humanitära projekt i Ké­­bémer. Med på våra resor brukar det dock alltid vara några vänner, som kommer till lan­det för första gången. För oss, som varit med många gånger, är det oerhört ro­ligt och stimulerande att få förmedla våra erfarenheter och samtidigt ge tillfälle till starka upp­­levelser för debutanterna. Vi har ju också kommit så långt, att vi har många vänner, som kan ge unika upplevelser – långt ifrån dem, som man kan uppleva som vanlig turist. Förra året bestod majoriteten av resenärerna av faddrar till någ­ra av våra 61 fad­derbarn. Vi har fått reaktioner att nästa år kanske kunna ordna en ny fadderresa. Vem vet, men vi är öppna för önskemål. Detta år var det emellertid pri­märt en arbetsresa.

Vi startade vår resa den 2 februari tidigt på morgonen från ett kulet Landvetter. I van­­lig ordning hade Jo Laengy, ordförande i AKA France, vår moderorganisation, sett till att vi fick oss beviljat en kraftig övervikt på planet ner till Dakar. Ni kan tänka Er synen vid in­check­ningen, när de tio resenärerna uppenbarade sig med 35 kollin vägande 460 kilo. Förra året hade vi mer än vi kunde ta med och fick re­tur­nera mycket till Varberg, men detta år ha­de vi varit mera noggranna med att kon­trollväga vårt ba­gage. Incheckningen är det förs­ta orosmomentet och en spek­ta­ku­lär syn är det för­visso.

Det andra kom­mer, när vi anländer till Dakar. Har allt bagage kommit fram? Skall vi utan problem och diskussioner få det genom tullen? Här är det kanske all­deles särskilt vik­tigt att ha kontakter. Och det har vi. Vår gode vän och chaufför Sidy Diop har en far­bror, som ar­be­tar vid tullen. Tre dagar innan vi åkte ringde jag Sidy och bad, att han skulle be sin farbror ta emot oss, innan vi kom till tullen. Det har jag redan gjort, sa Sidy. Så utan några som helst problem gled vi ut i vimlet utanför Senghor flygplatsen i Dakar vid 17-tiden.

Vi har med åren kommit fram till ett lämpligt sätt att möta Sénégal för att ma­xi­me­ra våra upplevelser. Dakar är en stad på 3 miljoner invånare och vi aktar oss nog­samt att vara där mer än nödvän­digt. Framför allt vill vi inte övernatta i denna rätt kaotiska storstad. Då finns det ett fantastiskt alternativ. Alldeles utanför staden, som ligger på en halvö på Afrikas defini­ti­va västspets, finns en liten ö, Île de Go­rée, som har en fasansfull historia. Den var ut­skeppningshamnen för miljoner av de slavar, som skeppades över från Afrika till Ame­ri­ka. Vi européer har i sanning an­led­ning att fundera över de ogärningar, som våra för­fä­der gjorde sig skyldiga till. Dock skall vi kanske betänka, att det var fler, som i lika grad bi­drog till de hemsk­he­ter, som låg bakom slavhandeln. Många av de afrikanska kungarna och höv­ding­arna samlade in sina svarta bröder, som såldes vidare till araber, som trans­por­terade dem till Île de Gorée. Jag vill inte på något sätt underskatta ondskan hos euro­péerna men i rättvisans namn skall ändå sägas, att det finns ett delat ansvar.

Att besöka Île de Gorée ger starka upplevelser. Men man skall göra som vi. Man skall komma ut på kvällen, när alla turister lämnat ön och övernatta på ett av de enkla login, som finns. Vi brukar alltid ta in hos Loulou på Keurbeer, vilket vi gjorde även denna gång. Man kan sedan på morgonen i lugn och ro ströva omkring på ön i sin idag fridfulla koloniala stil. Det är ock­så intressant att konstatera, att muslimer och kristna lever sida vid sida – i fred. Mos­kén på Gorée är till och med en gammal kyrka och saknar därför en minaret. Uppe på klipptoppen finner man den kanon, som användes under delar av inspelningen av filmen Kanonerna på Navarone. Ett måste, in­nan vi tar båten tillbaka till Dakar vid middagstid, då turisterna väller in, är för­stås att besöka Maison des Esclaves, där vägen utan åter­vändo finns, som ledde ut till de väntande båtarna med destination Amerika.

Gorée är idag alltså en liten tyst ö utom under dagtid, men man är nog tacksam för att gränderna och husen inte kan tala om det förgångna, när slavar skeppades i mil­jontal mot döden på havet eller mot förtryck på en annan kontinent. Makabert nog kräv­des det, att en man vägde minst 60 kilo före transport. De som inte nådde upp dit, sattes på diet, innan de lämnade ön.

På lördag middag lämnade vi så Gorée och hämtades i Dakar av vår fantastiske chauf­för Sidy – lugn, utomordentligt multikompetent i allt, som rör Sénégal. Han har blivit en myc­ket god vän till oss förutom vårt ständiga stöd i alla praktiska frå­gor. Det första stoppet på väg norrut var Kébémer, där två i säll­ska­pet läm­na­des hos Sophie för att bör­ja sitt servicearbete av utrustningarna på tandläkar­prak­ti­ken på Centre de Santé. Det första steget i vårt tandvårdsprojekt påbör­ja­des 2004, då vi skänkte två be­­gagnade tandläkarut­rust­ningar, som vi transpor­te­ra­de över haven till Kébémer för in­stallation på dispensären. Dessa ut­rustningar har krävt kontinuerlig översyn och vart annat år har vår tekniker Bengt Fri­berg varit med och om­besörjt detta, medan Jan Sandberg det andra året har skött denna ack så viktiga uppgift. Lördag eftermiddag och söndag var det full fart med denna upp­gift. Vi övriga fortsatte norrut till Saint Louis och vårt hotell ute på den land­tunga, som kallas Langue de Barbarie alldeles ute vid Atlanten.

Här gavs möjlighet till viss turism – dock inte av massvarianten. Vi besökte världens tred­je största fågelreservat, Parc National de Djoudj, som är en enastående upp­le­vel­se med mängder av fåglar i tiotusental. Här mötte vi även krokodiler, varaner och den spe­ciel­la arten av vildsvin – phacochère – som finns här. Vi besökte där­ef­ter Sidys by N'Diaw­­doune och träffade hans förtjusande fru Coumba, som till allt annat är en char­mant kock, vilket vi också fick njuta av. Sidy är en ovanlig person med många kreativa idéer om sin och sin familjs framtid. Det är ganska fantastiskt att kunna känna sig näs­tan som hemma i denna helt annorlunda värld genom att vi har nära kontakt med män­niskor av kött och blod.

Under några dagar fick vi också per calèche – häst och vagn ibland av turbomodell - uppleva den gamla koloniala huvud­sta­den Saint Louis, dess myllrande marknad och den fullständigt osannolika fiskarbyn med en befolkningstäthet, som man bara inte trodde vara möjlig. Man skulle kunna tro, att här härskar den totala fattigdomen, men i själva verket är det alldeles tvärt­om. Man lever tra­di­tionellt med polygami och familjer på man, fyra hustrur och kanske 20 – 25 barn. Det avgörande dock är, att det finns rika fiskevatten utan­för kusten och att alla har ar­bete, vilket in­ne­bär, att här bor de mest väl­be­ställda i hela Saint Louis. Att åka ge­nom byn, när fis­kar­na kommit iland efter nat­tens fiske, går inte att i ord beskriva. Det måste upp­le­vas. Det gäller dock att vara diskret med kameran. Det upp­skat­tas inte, om man fotograferar. Det skall också sä­gas, att de dofter, som kan förnimmas inte direkt är av den fina världen. Det är aggressiva lukter av rötade och rökta fiskar, som inte di­rekt lämpar sig för käns­li­ga individer.

Vi ägnade också en halv dag åt att besöka en Village Peul – alltså en nomadby långt ute i halvöknen, där vi varit flera gånger tidigare. Att besöka dessa nomader väc­ker också så starka känslor, som man knappt trodde vara möjliga. Här befinner man sig oerhört långt från vår verklighet, men det märkliga är, att man i denna extrema fat­tigdom möter män­niskor och barn, som har nära både till skratt och till dans. De glädjeämnen, som kan väcka sådana känslor är litet bröd, socker, salt och te. Så­dant har vi alltid med oss.

Det är inte utan, att det är nödvändigt med några timmar vid poolen ute på Cap Saint Louis då och då för att smälta alla intryck och få en smula distans till det vi upplevt. Utan sådana andhämtningspauser har man faktiskt svårt att ta in allt, som omger en.

På torsdag morgon väntade färd ner till Kébémer och mycket intensivt arbete. När vi för­beredde oss för resan hemma i Sverige planerade vi mycket noggrant, vilka kontak­ter, som vi absolut måste ta för att vidareutveckla våra projekt. En kom­pli­ce­rande fak­tor i detta sammanhang är, att Sophie äntligen har mött sin stora kär­lek i Frankrike – vi är mycket lyckliga för det och om någon är värd denna lycka är det hon – men det inne­bär, att hon så småningom kommer att flytta till Frankrike. Vi kommer då att förlora vår fasta punkt i Kébémer och det gäller att anpassa sig till denna nya situation. Alltför ofta låter vi bli att proagera och förlitar oss på, att det räcker att reagera, vilket då kan vara för sent.  Vid när­mare eftertanke kom­mer kanske denna nya situation att inne­bä­ra en fördel för fram­tiden. Vi har fört liv­liga diskussioner med Sophie och även med våra vänner inom AKA France.

Om man är beroende av en enda person, är man oerhört sårbar. Sophie hade en god vän i Mammaföreningen på sin skola, som också var dess ordförande – Astou – som hon litade fullständigt på och var beroende av. För ett drygt år sedan dog Astou i malaria och det fick väldigt negativa effekter för arbetet bland mammorna, som det har tagit tid att reparera. Vi ser det som en möjlighet, att vi nu tvingas att skapa nätverk i Kébémer, som på sikt för­hopp­ningsvis kommer att innebära en ökad styrka i det civila samhället.

När det gäller våra projekt berör den nya situationen egentligen bara fadder­verk­sam­he­ten. Där har vi skissat en anpassning, som bygger på en samverkan mellan Sophie, som fortfarande kommer att ha ett ekonomiskt ansvar, en representant på sko­lan, en från mamma­föreningen och en från sta­den Kébémer. Effekten kan allt­så mot slutet av dagen bli en förstärkning av den sociala strukturen kring bar­nen. Vi tror, att denna lös­ning är långsiktigt förnuftig och vi är mycket glada för detta för­slag, som vi fått från Sophie.

En annan fråga, som uppkommit oberoende av, att Sophie kommer att flytta till Frank­ri­ke, gäller fadderbarn, som flyttar från Sophies skola till collège eller lycée. En grund­läg­­gande tanke bakom fadderverksamheten är, att vi skall hjälpa fattiga men kapabla elever till utbildning helt enligt principen hjälp till självhjälp. Fadd­rar­na har också för­bundit sig att hjälpa barnen till och med lycée, om de är kvar så länge i skola i Kébé­mer. Även en svensk pedagog med inblick i vår skola blir otro­ligt förvånad, vilken de­tal­jerad dokumentation av elevers framsteg, dag för dag, vecka för vecka och månad för månad det finns i Sophies skola. Här lämnas inget åt slum­pen. Kontrollen är minutiös, varför vi kan veta, att våra fadderbarn verkligen för­tjä­nar att få stöd. När de kommer till nästa stadium kan det uppstå problem både genom sådant, som naturligt kan uppstå i den begynnande pu­ber­te­ten men också ge­nom ett större avstånd mellan Sophies skola och den nya skolan både rent fysiskt och i kontakten mellan lärarna. Vi har därför kommit underfund med, att stödet till eleverna på collège och lycée i fortsätt­ningen kommer att utgå i form av att de ele­ver, som visat sig arbetsamma och duktiga kommer att kunna söka en form av sti­pendium, som motsvarar det stöd de fått tidigare. Skillnaden är, att de själva måste redovisa sina prestationer. Det lägger då även ett större ansvar på eleven, som också kan utgöra ett test på förmågan att hjälpa sig själv och andra. Orsaken till denna förändring är, att vi haft ett fall, där en elev har försökt manipulera sin fadder och även Sophie.

Under hösten kom vi överens med AKA France, att vi skall gå fram parallellt i vårt stöd för skolor i Kébémer. Fransmännen bygger murar kring skolorna och garan­te­rar på så sätt förutsättningar för ordnat arbete. AKA Sverige finansierar till des­sa skolor ett så kallat Bloc Sanitaire, d.v.s. toaletter, vatten och avlopp. Viktigt är då, att flickor och poj­kar får skilda toaletter, vilket också påpekades i en FN rap­port i höstas. I annat fall stannar flickorna ofta hemma och får inte utbildning.

Vi hade några mycket hektiska och stimulerande dagar i Kébémer. Eftersom vi hade många uppgifter inplanerade, delade vi upp oss på två täter. Vi började på torsdag morgon med ett besök hos prefekten för de­par­te­mentet, som själv har en bak­grund som lärare. Med honom diskuterade vi vårt häl­soprojekt i form av fluor­skölj­ning av tän­der­na på barnen i Sophies skola. Vi förde fram tanken, att detta kunde ut­vidgas till andra sko­lor i staden och kanske i fortsättningen till departementet och varför inte till he­la Sé­né­gal. Vi kastade fram tanken, att det kunde vara en fjä­der i hatten för de­par­te­mentet. Prefekten ställde sig mycket positiv till tanken och vi fick intrycket, att det inte bara var ord utan även möjlighet till verkstad, vil­ket underströks av Sophie, som ti­di­gare hade haft dubier, att man skulle kunna på­verka politiker på olika nivåer. Vi har ock­så fått ett uttalat intresse hos den myc­ket engagerade och effektive tandläkaren Mama­dou Mbaye på dispensären, som är starkt engagerad i det nuvarande projektet. Han skul­le mycket väl kunna tänka sig en roll i ett större projekt. Då kanske den Odon­to­logiska fakulteten i Dakar och Hälsoministeriet skulle kunna intresseras och även SIDA.

Före lunch träffade vi representanter för utbildningsfrågor i själva Kébémer. Vi vil­le pre­sentera oss och våra projekt. Vi fick också ett mycket gott mottagande och det ge­mensamma intrycket var, att de personer, som vi träffade inte bara var po­litiker, som lever upp till Shakespeares ord – Words, Words, Words – signifying nothing. Vi tror, att detta möte kan vara fruktbringande för framtiden. Och vi tror, att det kan vara viktigt med dessa väl etablerade kontakter med tanke på vå­ra kontakter med SIDA och Forum Syd.

På eftermiddagen kom så det mycket känslofyllda mötet med alla fadderbarnen. För några år sedan kom vi tillsammans med Sophie fram till, att det bästa argu­men­tet för att få föräldrarna att stötta barnen i studierna var, att varje fadderbarn två gånger om året fick varsin säck ris på 50 kilo. Det höll svälten borta mellan 3 och 5 veckor för fa­mil­jen. Det har blivit tradition att en utdelning sker, när vi är ne­re i början på året. På Sophies gård fanns alltså 61 stycken 50 kilos säckar ris staplade. Under hela eftermiddagen avlöste fadderbarnen och någon vuxen från fa­miljen varandra i en strid ström. Sophie hade beställt en fotograf, som förevigade det­ta ögonblick. För oss som var med var det oförglömliga ögonblick. Då fick också barnen någon extra liten gåva. En del av dessa hade skickats med från Sverige och en del köptes på plats. Det var sannerligen rörande ögonblick. För många av barnen var det kanske första gången, som de fick något över huvud taget.

Under fredag förmiddag var tandläkarna i gruppen intensivt engagerade i upp­följ­ningen av fluorsköljningsprojektet. Ett 100-tal barn från Sophies skola hade kom­men­derats till sjukhuset och där blev de kariesregistrerade. Det var en härlig syn att se de intensivt ar­betande tandläkarna i vår grupp. Doktor Mamadou Mbaye fanns hela tiden med och bi­stod på alla sätt i denna registrering. Detta arbete fort­satte fram till eftermiddagen.

I detta sammanhang fördes mycket konkreta diskussioner med Mamadou om var vi tar an­svar och var sjukhusledningen tar ansvar. Vi var överens om, att AKA Sverige i princip avslutar den rena odontologiska verksamheten på Centre de Santé de Ké­bé­mer. Vi kommer i fortsättningen inte att serva utrustningarna. Det måste göras på plats. Det blir alldeles för dyrt att en svensk tekniker reser ner och reparerar sådana problem, som kan undvikas genom noggranna och normala underhållsrutiner. Det viktiga är bara, att dessa ruti­ner tillämpas som hos oss med dagliga, veckovisa och månatliga kontroller beroende på varierande behov. Vi kan naturligtvis vid våra besök ta med material, men detta skall inte vara rutin utan en sorts bonus.

Medan kariesregistreringen pågick avvek delar av gruppen för ett besök på École Mbaye Fatma Kébé – Sophies skola. Där fick vi också träffa styrelsen för Mam­ma­föreningen på skolan. Vi diskuterade vårt gemensamma fortsatta arbete och det hela resulterade i ett kontrakt mellan Mammaföreningen och AKA Sverige, som är ett viktigt dokument i våra fortsatta kontakter med Forum Syd. Vid detta tillfälle gick vi också genom skolan och framför allt var vi mycket intresserade av den Case de Santé, som vi utrustat med ma­te­rial för första hjälpen och smärre insatser för ele­ver med mindre medicinska prob­lem. Då fick vi naturligtvis också besiktiga de nya toaletterna, som AKA Sverige bekostat.

Under sen eftermiddag följde så invigningen av muren och toaletterna på École Gad Mbra­ma, där AKA France bekostat muren och AKA Sverige toaletterna. Det kändes oer­hört stimulerande att på detta sätt ha fått bidra till den pedagogiska och häl­so­mässiga utvecklingen på denna skola liksom vi gjort på Sophies skola. Vid in­vig­ningen fanns både en fransk och en svensk delegation närvarande och vi var na­tur­ligtvis båda stolta över att se den vackra skylten utanför por­ten till skolan, att AKA France och AKA Sverige hade bekostat dessa oerhört viktiga in­satser för ut­bild­ning i denna by alldeles norr om Kébémer. Våra tankar gick då i första hand med stor tacksamhet till dem, som stött oss och samlat in pengar till AKA genom åren. Det gäller till exempel eleverna på Hå­stens­skolan i Varberg, gymnasieelever i Halm­stad, Lindbergs Kyrkoråd och många pri­vata sponsorer, som stött AKA Sverige. Om Ni kommer ner till Kébémer, kan Ni få se resultatet av Ert engagemang och Er giv­mild­het för att stödja duktiga barn – och då kanske i första hand flickor – att kun­na hjälpa sitt land att utvecklas. Under 2007 kommer vi att utrusta ännu en skola med ett Bloc Sanitaire, vilket känns som ett stort privilegium.

Vi avslutade kvällen med att lämna Kébémer och köra ner till ett ställe, som också är mycket väl värt ett besök några mil norr om Dakar. Det heter Lac Rose och det är en sjö med mycket hög salthalt, som ligger innanför ett system av dyner ute vid kusten. Det unika med denna sjö är, att där finns några speciella mikroorganismer, som vid ett spe­ciellt solljus utvecklar en rosa färg – därav namnet. Här utvinner man också salt. Vi har också funnit, att det är ett bra ställe att tillbringa sista natten på före resan norrut.

När vi vaknade på lördag morgon kom vi plötsligt underfund med, att det för oss in­te fanns någon återvändo. Efter en lunch ute vid kusten med den fenomenalt goda fisken thiouf, som är den bästa fisken i Sénégal från Atlanten var det dags att be­söka ett par markna­der i Dakar, bland annat hantverksbyn Soumbédioune. Innan vi så kom till flyg­platsen Léopold Sédar Senghor gjorde vi ytterligare ett besök hos goda vänner. Det var den första tandläkaren i Kébémer Maimouna Diallo, som gifte sig för ett par år sedan med sina Amadou Aidara och nu arbetar i Dakar. I deras hem rundades vår vecka i Sénégal av tillsammans med deras för­tjusande dotter Amina.

Med de varmaste hälsningar

Erling Svenungsson

Ordförande i AKA Sverige