Enligt nu en ren rutinvana reste en liten grupp ner till Sénégal och Kébémer för att följa upp våra projekt och besöka våra fadderbarn. Undertecknad räknade till sin stora förvåning ut, att det var det elfte besöket i detta land. Inte kunde jag tro det vid det första besöket 2000.

Vi var åtta resenärer, av vilka fyra var debutanter. Detta år trodde vi kanske inte, att vi skulle få med oss lika mycket bagage som vanligt. Tidigare har vi alltid via AKA France behövt begära extra tilldelning av bagage, men i år var den godkända vikten 46 kilo per capita. Dagarna före avfärden fick vi av en slump reda på, att en tandläkarpraktik i Helsingborg skulle läggas ner och att vi i princip fick ta det material, som var intressant. Följden blev att vår incheckning blev lika kaotisk som alltid. Nåväl allt kom med och den 14 februari på eftermiddagen landade vi i Dakar- vi togs emot av en glädjestrålande Sidy Diop, vår gode vän och förträfflige chaufför. Han har dessutom den goda smaken att ha en farbror, som arbetar vid tullen. Förra året stod det en vänlig man före passkontrollen med en skylt Erling, men i år mötte oss denne sympatiske man själv och ordnade en särskild kö för oss genom tullen. Vi hade i och för sig inte något otillåtet i bagaget, men detta mottagande underlättade förvisso.

Vi kördes ner till hamnen, där Sidy lämnade oss för att stanna på fastlandet och sova i sin buss och därmed vakta vårt bagage. Vi åtta tog därefter båten ut till Île de Gorée, den gamla slavutskeppningsön, varifrån många ruskiga transporter gick över Atlanten. Vi européer har sannerligen mycket att skämmas över, men i rättvisans namn skall kanske ändå sägas, att det var de inhemska kungarna och hövdingarna, som samlade ihop sina fångade motståndare i de lokala krigen mellan stammar för att sälja dem som slavar och araber, som transporterade dem till Dakar och Gorée. Detta gör inte européernas insats mer anständig, men det kan möjligen fördela ansvaret på fler.

Vi låg över natten på Gorée, som idag är en mycket lugn och behaglig liten ö, som fungerar som en hantverksby och där man med fördel kan tillbringa aftonen, natten och morgonen. Under dagen skall man dock undvika ön, eftersom den då närmast blir en riktig turistfälla. På morgonen hade vi ett intressant och viktigt möte på Hälsoministeriet, där vi sammanträffade med Daouda Faye, som är ansvarig för tandhälsan i hela Sénégal och som vi lärde känna förra året. Här anslöt också Mamadou Mbaye, tandläkaren i Kébémer. Vi diskuterade en fortsättning på vårt fluorsköljningsprojekt, som vi hade fått presentera på den internationella tandläkarmässan FDI i Stockholm i september 2008. Vi har stora förhoppningar, att det skall kunna utvecklas väl. Ett viktigt skäl till denna vår önskan är argumentet, att flickor som drabbas av dåliga tänder eller tandlossning riskerar antingen att drabbas av skilsmässa eller att bli lämnade på glasberget. Så även fluorsköljningsprojektet ligger väl i linje med vår grundläggande utgångspunkt för vårt engagemang i Sénégal – att stödja starka kvinnor och barn och då kanske framför allt flickor.

Efter besöket på Hälsoministeriet åkte vi norrut mot Saint Louis. Vi stannade två nätter hos Sidy i hans by N'Diawdoune sju kilometer öster om staden, där han med visst stöd från sina vänner i Sverige kunnat bygga ett litet hus med fyra dubbelrum med dusch och toalett. Det ligger i anslutning till den lilla restaurang, som Sidys charmerande fru Coumba driver. Sidy är en riktig entreprenör, som är fylld av energi. I samband med vårt besök hade han arbete i stort sett dag och natt under mer än tre veckor. Efter oss anlände nämligen två grupper från Alsace, som först avlöste oss och sedan varandra. När han inte får köra buss med gäster, är han ständigt igång med att utvidga sitt lilla ”hotell”. Och vi förstod, att han har kommit att bli en liten förebild för unga pojkar i byn, när han ständigt förklarar för dem, att de måste arbeta och inte bara sitta och vänta på, att flickorna skall handla. Det var en stark upplevelse att bo hos Sidy och njuta av Coumbas härliga mat med mycket couscous, ris och yassa till höna och lamm.

Som vanligt gjorde vi en utflykt till Parc National de Djoudj, världens tredje största fågelreservat. Där fick vi uppleva ett oändligt antal fåglar av alla tänkbara och otänkbara slag. Vi fick också se andra djur, som vi väl egentligen inte ville komma i närkontakt med – pytonormar, de betförsedda vildsvin som kallas phacouchères, varaner och krokodiler. Här kommer man verkligen underfund med, att det kanske viktigaste för överlevnad är vatten. Tanken svindlar, när man tänker på, att varje pelikan äter 3,5 kilo fisk om dagen och att det finns tusentals och åter tusentals av dem förutom alla andra fåglar. Vi gjorde även ett besök in i Mauretanien, som ju ligger på andra sidan floden Sénégal. Här har man gjort stora fördämningar, som förhindrar det salta vattnet att tränga upp i den söta floden. På så sätt kan man idag konstbevattna stora arealer och alltså odla ris även här och inte bara nere i Casamance söder om Gambia.

Efter två dagar hos Sidy flyttade vi ut till Cap Saint Louis ute vid kusten. Det har också blivit en tradition att få ett par dagar av avkoppling på detta mycket charmiga ställe, där vi hade beställt våra hyddor – cases – längst mot väster, så att vi kunde somna in till musiken från oceanens vågor. Det enda något störande tidigt på morgonen var det, som något kvickhuvud i sällskapet kallade för kvart i fem ekot. De som har varit med oss tidigare känner igen inslag i programmet i form av inköp av tyger, besök hos skräddaren, som på en dag, om det gäller, kan åstadkomma de vackraste kläder, guidad tur per calèche genom den gamla koloniala staden Saint Louis med vår trevliga och duktiga guide Binetou och besök i en av de mest tättbebyggda platser, som man kan tänka sig – fiskarbyn ute på Langue de Barbarie. Om här bor 20, 30 eller 40 000 människor på tre kvadratkilometer är det svårt att säga. Uppgifterna går sannerligen isär. Klart är, att det formligen kryllar av barn med tanke på, att varje man i princip har fyra fruar och att dessa sannerligen är fertila. Här finns också märkligt nog ett relativt välstånd, eftersom alla kan arbeta med fisket.

På torsdag vände vi ner mot Kébémer. Problemet här är, att sedan Sophie flyttade till Frankrike har vi egentligen ingenstans att bo i denna stad. Nattklubben Galayabé, bor man två gånger på – den första och den sista. Vår vän Christiane, hotellägare från Kaysersberg hade ordnat ett ställe – Le Campement de Lompoul ute vid kusten. Vi såg framför oss ett hotell i standard någon stans mellan Cap Saint Louis och Le Campement de Lac Rose – alltså stället vid den rosa sjön norr om Dakar, där vi ofta har brukat ligga sista natten före hemresan. Jag hade beställt 3 dubbelrum och två enkelrum. Christiane meddelade, att det sannolikt var svårt att få enkelrum, men det fick väl ordna sig.

När vi kom till Kébémer körde Sidy ut mot kusten, men han hade själv aldrig varit ute på vår campement. När vi kom ut till byn Lompoul några kilometer från själva kusten, fick han ringa och efter ett tag uppenbarade sig en fyrhjulsdriven lastbil, som vi fick embarkera. Sedan bar det av ut i dynerna. Efter en minst sagt skumpig färd, där det gällde att hålla sig kvar i bilen på varje tänkbart sätt, materialiserades plötsligt ett läger med ett antal moriska tält. Vi var framme! Det fanns inga enkeltält. På något märkligt sätt kom vi ändå att smälta in i miljön. Vi åt förträffligt – får, get och höna med couscous och yassa. Till detta serverades ett marockanskt vin, som i denna miljö kändes fullständigt naturligt. Toaletten på stället var sannerligen naturlig och utsikten över dynerna var bedövande vacker från hålet i marken. Om det första intrycket var blandat och möjligen något oväntat, blev slutintrycket ändå, att här mötte vi Afrika på ett sätt, som man skulle önska sig att fler skulle få uppleva.

Fredagen ägnade vi åt Kébémer. Vi besökte Centre de Santé, där vi möttes av Mamadou Mbaye. Till vår glädje fick vi bekräftat, att tandläkarutrustningarna fungerade. Vi hade ju dessutom med oss en mängd material till Mamadou. Vi besökte Sophies gamla skola École Mbaye Fatma Kébé och fick träffa rektorn men framför allt Pape Diop, som är den lärare, som har tagit över Sophies roll som ansvarig för alla fadderbarnen. Pape hade ordnat lunch hemma hos Mamadou och dit anslöt också Daouda Faye. Vi konstaterade åter, att man verkligen äter kräsligt i Sénégal. På eftermiddagen följde så en tradition, som är fylld av mycket känslor – den traditionella utdelningen av en säck ris till varje fadderbarn. För några år sedan gav oss Sophie tipset, att det var det bästa sättet att motivera föräldrar att stödja barnen i studierna. Är perspektivet för den enskilde överlevnaden till morgondagen, är det inte meningsfullt att berätta för föräldrarna, att om barnet studerar duktigt, kan det hjälpa familjen om tio år, när det har fullföljt sin utbildning. Därför får barnen två gånger om året en säck på 50 kilo ris - mycket enkelt och handfast. Det är ganska underbart att möta alla dessa fattiga men duktiga barn, när de hämtar sitt ris och dessutom får en liten present. En fotograf är närvarande och tar bilder på alla barnen, innan de kör hem med sin dyrbara last på calèchen. Dagen efter kommer Pape Diop med bilderna, som sedan distribueras ut till faddrarna hemma i Sverige.

Vid återkomsten till vår campement följde uppladdningen inför lördagen, som på sitt sätt var den viktigaste delen av veckan. Nu anslöt ett antal vänner från AKA France i Alsace med dess ordförande Jo Laengy i spetsen. Vi upplevde en liten tamtam i sanden utanför middagstältet. På lördag morgon dök Christiane Keller upp och sedan åkte vi in till Kébémer. Här väntade två invigningar av murar och toaletter vid två skolor, Collège II och École Tobby Diop. I vanlig ordning hade AKA France bekostat murarna och AKA Sverige toaletterna, som ju på sitt sätt är kopplat vårt arbete för hälsa i allmänhet och tandhälsa i synnerhet. Det var en enastående upplevelse att möta den värme, som spreds mot oss. Vi kände verkligen, att vi hade åstadkommit något. Och man hade skapat så imponerande fina ceremonier, så vi var alldeles rörda. Vi möttes av vackra tal och det mest fantastiska var kanske, att Sophie harangerades av alla, som den person, som var förutsättningen för allt. Barnen uppträde med sång och helt fascinerande ceremonier, där de uppträdde med de olika etniska gruppernas traditionella festkläder. Vi fick alla diplom och små gåvor och vi själva inviterades att hålla små tal. Jag tror knappast, att man kan uppleva en sådan värme någon annan stans. Vi var sannerligen en integrerad del av dessa festligheter.

Innan vi fortsatte på eftermiddagen på nästa skola, hade våra franska vänner och Sidy ordnat en liten pique-nique – utan vin – ute i sanden utmed vägen. Efter detta mellanspel besökte vi en skola ett stycke utanför Kébémer tillsammans med deltagarna från AKA France. Denna skola kan sannolikt bli nästa års projekt. Här fick vi en bild av verkligheten för möjlighet till lärande – eller rättare sagt omöjligheten - till lärande vid skolor, som inte har en mur kring sig som skydd mot bilar, åsnor, hundar och mycket annat.

Vid återkomsten till Kébémer blev det så invigning av mur och toaletter vid École Tobby Diop, en primärskola ute i en by, där det inte fanns en väg utan bara en piste. Vi fick gå den sista kilometern. Det blev samma känslosamma upplevelse som vid Collège II på förmiddagen och samma festliga inramning. Jag tror, att jag vågar påstå, att det bestående intrycket av denna dag var en känsla av, att vi trots allt har gjort något bra – för Sénégal, för Kébémer, för kvinnorna, för barnen men kanske framför allt för de flickor, som snart kommer att vara Sénégals väg mot framtiden. Om det är något särskilt för mig att minnas, var det den lilla flicka, på kanske 7 – 8 år som höll ett fantastiskt tal på franska till oss som tack för vårt engagemang. Hon var för oss ett bevis på, vad utbildning kan åstadkomma. Om 15 år tror jag, att hon kommer att höra till dem, som kan utveckla landet Sénégal.

Efter denna dag med oerhört starka upplevelser återvände vi till vårt campement för en återsamling med vännerna från Alsace. Nästa dag träffades vi vid en lunch, innan vi skildes för denna gång. Vår lilla grupp – av Sidy en gång kallad på sin sénégalesiska franska les suédiens – fortsatte till Dakar och den enastående hantverksmarknaden Soumbédioune, där några - ingen nämnd och ingen glömd – fick en sista möjlighet till shopping. När kvällen närmade sig åkte vi till Maimouna och Amadou Aidara. Maimouna var den första tandläkaren någonsin i Kébémer med en potentiell kundkrets på 120 000 personer. Vid det tillfället, innan vi gav sjukhuset de två utrustningarna som finns idag, var det enda fungerande instrumentet vid tandkliniken utdragstången. Att nyttja den var Maimouna suverän på. Nu brukar vi besöka Maimouna, innan vi lättar från Dakar, för att träffa en gammal god vän och hennes familj, som idag består av föräldrarna och två små flickor. Vi tar också då tillfället i akt att byta från lämpliga kläder under Sénégals vinter – det vill säga shorts – till den utrustning, som behövs uppe i Ultima Thule. Vi har med oss starka upplevelser och många uttryck för djup vänskap från detta Sénégal, som har kommit att stå oss nära.

Erling Svenungsson

Ordförande AKA Sverige