Lördagen den 27 februari strax före 7 på morgonen startade årets traditionella resa till Sénégal. Vi var en liten grupp på bara fem deltagare. För en av oss var det debut i detta land och det är klart, att förväntningarna då var diffusa – men stora. I vanlig ordning hade vi laddat med mycket extra bagage. Sammanlagt hade vi 17 kollin och efter sedvanliga diplomatiska kontakter med SN Brussels lyckades vi utverka en omfattande godkänd övervikt. På lördag eftermiddag landade vi i Dakar och togs emot av vår gamle och trogne vän Sidy Diop, vår chaufför och vårt stora stöd under våra vistelser i Sénégal. Det var med ömsesidig glädje vi möttes.

Med åren har vi kommit fram till vissa rutiner, som passar oss väl. Vi brukar alltid logera den första natten på Île de Gorée, den gamla slavutskeppningshamnen utanför Dakar. Den är i och för sig väldigt turistisk, men om man som vi kommer på kvällen och återvänder till fastlandet vid lunchtid nästa dag, drabbas man inte av dessa störande inslag. Det bor inte många människor på ön, hotellfaciliteterna är enkla och begränsade och vi kan landa långsamt i Afrika denna kväll. Vi undviker jättestaden Dakar och det finns ett mycket viktigt skäl ytterligare. Medan vi kan koppla av efter flygresan och långsamt anpassa oss till ett för oss annorlunda livstempo, kan Sidy köra den större delen av vårt bagage till Kébémer, där det mesta skall fördelas. Det hade inte varit möjligt att få plats med både oss och bagaget i Sidys minibuss.

Vi utnyttjade också kvällen och förmiddagen till att diskutera det möte, som vi skulle ha på söndag eftermiddag inne på Hälsoministeriet i Dakar. För två år sedan knöt vi ju en oerhört givande och viktig kontakt för en väsentlig del av vår verksamhet, då vi träffade och blev goda vänner med Daouda Faye, som är ansvarig vid Hälsoministeriet för tandhälsan i hela Sénégal. Han var tidigare lärare vid odontologiska fakulteten vid universitetet i Dakar. Han besökte Sverige hösten 2008 vid den Internationella tandläkarkongressen FDI i Stockholm, då vi presenterade fluorsköljningsprojektet. En del av vårt engagemang i Sénégal består av ett samarbete med AKA France att bygga murar kring skolor i Kébémer och förse dem med toaletter, som är anständiga och separata för flickor och pojkar. En annan del rör tandvård på sjukhuset i Kébémer och förebyggande tandvård för barnen på Sophies gamla skola – men sedan ett år finns också planer på utvidgning, som jag skrev om i rapporten efter förra årets resa. Den sista delen i engagemanget rör våra 61 fadderbarn.

Vid lunchtid tog vi så båten från Gorée till Dakar och åkte sedan till Hälsoministeriet, där vi träffade Daouda Faye och Mamadou Mbaye. Vi blev mottagna på ett enastående varmt sätt trots att det var söndag och ingen människa i övrigt fanns på Hälsoministeriet. Daouda upprepade gång på gång, att även om vi hade blivit försenade till 8 på kvällen hade han väntat på oss. Han har vid våra tidigare möten ständigt upprepat, att vi gör just det, som de har behov av, men som de i sina prioriteringar inte har råd med, och inte bara sådant som i-länderna tycker att utvecklingsländerna borde ha behov av. Den situationen är nog inte alldeles ovanlig.

2008 hade vi ett möte i ungdomens hus i Kébémer med Daouda Faye, Mamadou Mbaye och de övriga tandläkarna i regionen Louga kring en utvidgning av fluorsköljningsprojektet. Tanken var då, att var och en av dessa 5 tandläkare skulle starta en utvidgning av projektet på en skola i deras område. Vår ambition och förhoppning är ju att man på sikt skulle kunna införa denna oerhört effektiva och billiga metod att drastiskt förbättra tandhälsan utan att man behöver genomföra komplicerade och tidsödande försök att ändra kosthållningen. Vi har diskuterat denna tänkta utvidgning med Mamadou och vi har menat, att det skulle krävas, att Mamadou var motor i hela projektet. Vi har då känt en viss oro, att det skulle bli både tids- och kostnadskrävande med tanke på de stora avstånden.

Det vi nu framförde var, att utvidgningen skall ske på de skolor, där vi redan har varit engagerade tillsammans med AKA France, där vi har byggt murar och toaletter. Utvidgningen sker då i Kébémer med omnejd, där Mamadou kan ta hela ansvaret själv. På de skolor, där utvidgningen sker, finns vatten, vilket är en förutsättning för fluorsköljningen. Vårt förslag möttes av ett starkt stöd. Till vår stora glädje kunde Mamadou rapportera, att han har mätt en approximativ minskning av kariesfrekvensen bland barnen, som deltagit i projektet med 80 %. Det är inte någon vetenskapligt korrekt statistisk undersökning men en bedömning han har kunnat göra. Det är närmast sensationella siffror och vi kände oss alla kring bordet mycket uppmuntrade av detta. Detta bör kunna vara ett incitament för nya skolor att vilja delta i det utvidgade projektet.

Daouda har flera gånger framfört, att vi är två partners i detta projekt – myndigheterna i Sénégal och AKA Sverige. Vår tanke är, att om hälsomyndigheterna låter Mamadou använda en del av sin tid som tandläkare för att administrera och leda detta projekt, skall AKA Sverige under en övergångstid betala Mamadou en summa pengar varje månad som en uppmuntran för hans engagemang. Till vår glädje visade det sig, att Mamadou har fått en tandhygienist till sin hjälp i Kébémer, vilket också underlättar hans möjlighet att få tid till det utvidgade projektet. Vi kände oss mycket glada över utvecklingen. Vi upplevde ytterligare en mycket stor framgång, när det gäller engagemanget för en förbättrad tandvård. Mamadou förde under våra samtal på tal en tanke, som vi hade diskuterat i samband med FDI kongressen, nämligen en möjlighet att skapa ett utbyte mellan tandläkarhögskolorna i Dakar och Stockholm. Vi diskuterade saken på nytt och vid hemkomsten kontaktade Ingri Malin Ernberg för att väcka frågan. Malin blev mycket entusiastisk. Enligt läroplanen skall varje student genomföra ett projektarbete, som skall löpa under två år och som skall motsvara 30 högskolepoäng. Malin skickade omedelbart ut information till sina studenter och det dröjde inte många timmar, innan några hade förklarat sitt stora intresse. Ett par av dessa var fransktalande, vilket är en förutsättning, om man skall vara engagerad i Sénégal. Eftersom dessa projektarbeten skall vara inriktade mot förebyggande tandvård, såg vi en omedelbar koppling till vårt fluorsköljningsprojekt. Ingri har varit i kontakt med dessa unga studenter och också med Daouda Faye och Mamadou Mbaye, där reaktionen var oerhört positiv, och vi ser plötsligt en oerhört spännande utveckling på vårt arbete mot en förbättrad tandhälsa i Sénégal.

På måndagen hade vi ett sammanträffande i Saly med delar av AKA France med Christiane Keller och hennes man Jano i spetsen. Här fick vi först en rapport om vissa problem, som fanns på några av de skolor, där vi är engagerade och där vi har byggt murar och bloc sanitaire. Förra året gjorde Jano en inspektionsresa till dessa skolor för att få en uppfattning, hur underhållet hade skett. På några skolor har det visat sig, att det krävs reparationer men framför allt har det varit problem med vattenförsörjningen till toaletterna på några skolor. På någon skola har någon fingerfärdig person sett till att leda bort vattnet, som skulle till skolan, till hans egna odlingar. På så sätt har toaletterna inte fungerat. Jano och den entreprenör, som genom åren skött all byggnation på ”våra” skolor, Mame Birame, kommer även i år göra en oanmäld inspektionsresa till alla skolorna.

Vattenförsörjningen till skolorna är av mycket stor betydelse både för fungerande toaletter och för vårt projekt med fluorsköljning. Vi måste på sikt komma fram till någon form av kontrakt med skolorna, att de måste garantera vattenförsörjning, för att vi skall åta oss att bygga toaletter. I dessa sammanhang är vi helt beroende av vårt samarbete med AKA France.

Vi åkte sedan norrut mot huvudmålet för resan – Kébémer. I vår stad får man leta efter hotell – det finns inga. Vi har funnit ett charmerande ställe ett par mil västerut i dynerna mot havet – Le Campement de Lompoul. I Kébémer var programmet i vanlig ordning oerhört laddat. Det är ju ”vår” stad och vi har starka kopplingar till skolor, det lokala sjukhuset och till vänner. Vid våra besök måste vi följa upp våra olika projekt. Sedan ett par år finns inte Sophie där längre. Hon gifte ju sig i Frankrike och det måste gå tre år, innan hon kan resa till Sénégal och sedan återvända till sitt hem i Frankrike. Det låter grymt men skälet är naturligtvis, att det förekommit så många arrangerade äktenskap, vars syfte bara varit att få möjlighet till permanent uppehållstillstånd i Frankrike. Vi är mycket glada för hennes lycka, men det är härligt att notera, att hon fortfarande är drottningen av Kébémer.

Vi lämnade vårt raffinerade och mycket speciella logi i Lompoul på morgonen efter att skakat av oss ökensanden och åkte in till Kébémer. Dessvärre fick vi avstå från den kamelritt, som ingick i logipriset, men man hinner ju inte göra allt. Sidy hade inte kunnat göra oss sällskap ute i öknen, eftersom hans buss inte klarade av sanden, även om han hade sänkt lufttrycket på däcken. Här krävdes det fyrhjulsdrift.

Vårt första mål i Kébémer var École Mbaye Fatma Kébé, Sophies gamla skola. Vi blev vänligt mottagna av hennes efterträdare, men det var solklart, att han inte hade samma brinnande engagemang för sitt arbete som Sophie. Underhållet av byggnader var eftersatt. Jano och Mame Birame hade varit där dagen innan vi kom dit och de hade framfört kritik. Det fanns inga vattenkranar inne på toaletterna och när vi frågade efter orsaken, sa han, att han höll på att sätta tillbaka dem, som en gång hade funnits. Under Sophies tid hade det funnits en kran utanför toaletterna, så att man kunnat ta vatten till tandborstning. Den hade tagits bort, eftersom rektorn sa, att människor hade tagit vatten till bevattning av odlingar. Det argumentet kunde vi köpa men inte, att det inte fanns rinnande vatten på toaletterna. Vi fick verkligen bekräftat behovet av kontroller av den art, som Jano och Mame Birame genomförde.

Tillsammans med Pape Diop besökte vi alla klasserna, där huvuddelen av våra fadderbarn är elever. Det blev många glada återseenden. Vi slogs på samma sätt som vid alla tidigare besök av den mycket intressanta pedagogik, som genomsyrar mycket av allmän information i Sénégal. Grundläggande kunskaper förmedlas via bilder och likheten med hur information förmedlades hos oss en gång i tiden är slående. Bilden är lika viktig som det skrivna ordet. I det första skedet är det den enda effektiva informationen i ett samhälle med många analfabeter. I nästa skede förstärker bilden det, som skriften förmedlar.

Vi gjorde sedan ett snabbt besök hemma hos Pape Diop för att kontrollera förberedelserna för utdelningen av ris, som skulle ske på eftermiddagen. Här möttes vi av en hög med 61 stycken 50-kilos säckar med ris, som var täckt av den svenska flaggan, en gåva sedan tidigare till Pape Diop. Det var en syn, som värmde hjärtat. Samtidigt höll hans fru och mamma eller svärmor på med att laga den lunch, som vi sedan skulle serveras hemma hos Mamadou. Pape Diop är en engagerad och effektivt arbetande ersättare till Sophie och hon har telefonkontakt med honom varje vecka. Den oro för omsorgen för fadderbarnen, som vi kände, när Sophie flyttade till Frankrike känner vi inte längre. Han hör till den grupp av människor, som känner engagemang och ansvar för fler än sig själv. Till den gruppen hör i allra högsta grad även Mamadou.

Nästa stopp i vårt intensiva program denna dag var Centre de Santé de Kébémer eller det lokala sjukhuset. Man har i Sénégal byggt upp ett mycket ambitiöst system med sjukinrättningar på olika nivåer. I en region finns det ett Hôpital – alltså ett reguljärt sjukhus. I departementet finns det ett Centre de Santé, en dispensär, i de större byarna en Poste de Santé och i de mindre byarna en Case de Santé. På de olika nivåerna finns det sjukvårdspersonal av olika slag och längst ner finns det folk bara någon enstaka gång i veckan. Vi möttes av Mamadou och guidades runt till barnbördsavdelningen, där många kvinnor föder sina barn. Man registrerar åtminstone 6–700 förlossningar per år. För varje år tillkommer det nya avdelningar. Detta år fick vi till exempel på ögonavdelningen uppleva en operation av trakom, som är en vanlig ögonsjukdom i Afrika. Naturligtvis hade vi fortsatta diskussioner med Mamadou om tandvården och fortsättningen på våra projekt, som vi hade kommit fram till på Hälsoministeriet. Det var med stor glädje och en viss stolthet, som vi såg den poster, med vilken vi hade presenterat vårt fluorsköljningsprojekt på FDI kongressen.

Efter en härlig lunch med den klassiska rätten yassa poulet, alltså en röra med mycket gul lök serverad till kyckling och couscous, var det dags för den rörande utdelningen av ris till våra fadderbarn. Det var Sophie, som för många år sedan kom med detta förslag. Bakgrunden är, att i ett land, där kampen för överlevnad är ständigt akut, kan man inte ha långsiktiga argument gentemot föräldrarna för att de skall stötta sina barn i skolan. Man kan inte påverka genom att säga, att om barnen sköter skolan kan de kanske om 10 år ha en examen från universitetet och ett arbete, som gör att de kan hjälpa sina föräldrar till ett bättre liv. Argumenten måste vara mycket mera kortsiktiga. Ett effektivt argument är, att familjer två gånger om året får en säck ris – basmaten. Det kan ge överlevnad för 5 till 7 veckor för en familj. Föräldrarna vet, att om barnen inte sköter skolan förlorar de sina faddrar. Då är ristilldelningen ett mycket slagkraftigt sätt att få föräldrarna att stötta barnen.

Ibland frågar vi oss, var känslan för glädje har tagit vägen i vårt samhälle. Vi har väldigt mycket. Vi kan ägna oss åt en mängd olika aktiviteter, men alltför litet möter man en spontan glädje för något, som har förgyllt tillvaron. Trots all fattigdom, som vi har mött och möter i Sénégal, är det inte sällan vi stöter på en genuin och oförfalskad glädje i denna fattigdom. Ett av dessa tillfällen då vi har förmånen att vara med är, när rissäckar delas ut till de duktiga elever, som har fått faddrar i Sverige. Säckarna ligger staplade inne på gården hos Pape Diop draperade med den svenska flaggan. Utanför muren, som omger huset, står fadderbarnen med föräldrar eller någon annan vuxen och väntar med en calèche. Barnen ropas upp och kommer in på gården. Där får de sin säck. De får sedan en liten present från Sverige. De får ställa upp vid säcken och fotografers av den fotograf, som Sophie för många år sedan kontrakterade för denna uppgift. Ofta tyngs de litet av stundens allvar, men bakom detta allvar kan man uppleva en glädje, att de genom sina studier har kunnat bidra till familjens försörjning en period framöver.

Efter denna laddade dag är det dags att vila något. Även vi som har besökt Kébémer många gånger är starkt berörda av upplevelserna där och hur är det då inte för förstagångsbesökaren. Framåt kvällen får vi en delikat middag, även nu lagad av Pape Diops fru, och naturligtvis bestående av en av de andra riktigt genuina rätterna, en stuvning på får och ris därtill. Det blir fina tillfällen att runda av våra diskussioner om kommande aktiviteter i Kébémer. För närvarande håller ju Mame Birame på med att bygga murar och toaletter kring vårt åttonde skolprojekt. Nästa år kommer murar och toaletter kring denna skola att högtidligen invigas.

Vi får nu också tillfälle att diskutera en fråga, som aktualiserades, veckorna innan vi lämnade Sverige. Vi läste en skakande artikel i Svenska Dagbladet om ett förfärligt monument, som håller på och byggs i Dakar. Det är ett alldeles motbjudande, socialrealistiskt, stalinistiskt, gigantiskt monument i brons, som den nuvarande presidenten Abdoulaye Wade har beslutat uppföra med hjälp av nordkoreanska arbetare. Det uppfattas av väldigt många, som en oerhörd provokation i detta fattiga land, att slösa bort 14 miljarder CFA – cirka 220 miljoner kronor – när man inte har pengar till nödvändiga investeringar i infrastruktur och mycket annat. Presidenten kom till makten i demokratiska val 2000 och har nu inne på sin andra period som president. Nästa val är 2012. Wade är nu 84 år och man spekulerar, om han har drabbats av senilitet eller rent allmänt av storhetsvansinne. Vi frågade våra vänner, vilken uppfattning de hade om Wade och vi fick en bild, att han i början av sin presidentperiod gjorde en hel del gott, man att han nu är definitivt förbrukad. Det allvarliga är, att han har försökt lansera sin son som sin efterträdare. Dessvärre är det inte unikt, att man försöker skapa en politisk aristokrati. Det gäller inte bara Afrika utan – om än i mindre omfattning – även de demokratiskt mer utvecklade länderna.

Vi brukar alltid runda av vår vistelse i Sénégal med ett par dagar uppe i norr i Saint Louis och i Sidys by N'Diawdoune. Vi brukar också göra en avstickare till en nomadby, där vi har varit många gånger. Problemet kan vara att kunna ta sig dit genom sanddynerna med minibuss. Den här gången gick det faktiskt men med en lånad bil. Ritualen är att vi köper med oss bröd, socker och te till de kläder, som vi har med från Sverige. Detta är ännu ett tillfälle, då vi kan uppleva den okomplicerade och genuint spontana glädjen hos en grupp extremt fattiga människor. I byn bor ett 50-tal människor. De är boskapsskötare och under torrperioden är de flesta männen borta i områden, där djuren kan hitta vatten. Glädjen är enorm vid våra besök och det märkliga är den lojalitet, som finns mellan barnen. När Sidy öppnar väskan med kläderna flockar sig barnen med förväntningarna lysande ur ögonen. Sidy är snabb att dela ut lämpliga kläder till varje barn. När vi börjar närma oss slutet frågar de, som redan har fått ett plagg, om inte de sista också skall få något. Det är absolut inget riv om gåvorna. Vi hade också med oss en påse ballonger och de väckte också stor glädje. En liten pojke tappade sin ballong och genast hämtade en litet äldre flicka den och gav honom. Det var ett exempel på en väldigt fin sammanhållning.

Det känns väldigt stimulerande att få komma tillbaka till denna nomadby. Här lever man ett hårt liv och på nätterna under deras vinter, kan situationen vara kritisk. Härom året hade vi med oss en fleecefilt till var och en. Den kunde faktiskt vara skillnaden mellan liv och död. Vi har så svårt att föreställa oss, hur livet kan gestalta sig. Nu har man fått en vattenledning, så man kan hämta vatten från en vattenpost i byns utkant. För några år sedan fick man gå sju kilometer med åsnor, som man hade klövjat med bildäck, som man fyllde med vatten. Då kan man förstå, att några begagnade kläder, är en guldgruva. När vi åkte från byn passerade vi ett nybygge, en ny toalett, som inte riktigt håller vår minimistandard. Och innan vi kom ut på vägen igen mötte oss den välkända silhuetten av Sénégals heliga träd – Baobab, som nästan ger oss ett magiskt intryck.

Till våra måsten hör också att besöka Sidy i hans by. Byn ligger inte långt ifrån floden Sénégal, som utgör gränsen mot Mauretanien. Det är gynnsamt, eftersom det finns en möjlighet att konstbevattna grödorna. Sidys bror är en verklig entreprenör och bychef. Med all sannolikhet kommer Sidy att efterträda honom. Han är en mycket respekterad man och en förebild för ungdomarna. Hans fru Coumba driver en liten restaurang vid vägkanten. Den är mycket blygsam, men maten är förträfflig. Det verkar gå bra för Coumba. Hon vänder sig ju inte till turister utan till människor, som reser mot Mauretanien och som passerar byn. När vi var där hade hon till och med fått en beställning från Saint Louis till en grupp människor, som hade någon form av konferens. Maten fick transporteras den dryga milen in till Saint Louis, men verksamheten fungerar. Sidy har det förstås värre med minskad turism beroende på den ekonomiska krisen. Vi hoppas bara, att det snart kan vända. De är ett förtjusande par, som vi är väldigt glada att få ha som vänner.

En intensiv vecka går väldigt fort. På söndag kväll satt vi efter ett snabbt besök hos Maimouna Aidara, den första tandläkaren i Kébémer, som nu är gift i Dakar, där vi brukar byta till kläder mer lämpade för våra breddgrader, på flygplatsen för en natts transport till Bryssel och vidare befordran till Göteborg. Vi hade mycket att tänka på men var mycket nöjda över, att vår verksamhet fungerar efter förväntan.

Erling Svenungsson

Länk till PDF-fil med bilder hittar du här.